Tuseday's gone...
Usch, vad jag hatar sjukhus... för att inte tala om väntetiderna! I tre timmar satt mamma och jag på Karolinska sjukhus, vilket egentligen kunde ha tagit max en timme.
Efter att ha pratat med en sköterska, fått information angående operationen och tagit lite prover, så skulle vi upp och träffa narkosläkaren. Vi satt i mer än en timme och väntade på att få komma in. En timmes väntan på ett tio minuters långt samtal... Wohooo!
Såå... operation på torsdag. Äntligen, efter två års väntetid! Nervös? Njee, inte så värst. Mest irriterad över att jag måste stanna kvar över natten... sjukhussängar
Ska försöka få lite sömn snart, ska upp och in till stan en snabbis imorgon. Sen får jag besök av en vän, senare på eftermiddagen! :)
Månegarm - Ur Själslig Död
Eldens starka ljus bränner i mina ögon,
likt törnets sting en gång bränt.
Svett täcker en trött och sargad kropp,
tomhet fyller ett skändat sinne en själ itu.
Likt tusen år i dödens kalla sömn,
vänder jag åter ur själslig död.
Ett valv av löv ovan trädens stam,
denna plats för mig så bekant.
Likt den pelarsal i norr,
som jag lämnade en gång.
Likt tusen år i dödens kalla sömn,
vänder jag åter ur själslig död.
Ur själslig död!
Svaga bilder av drömmar,
vindlande djup, dunkla ord.
Vansinnets sömn,
som förgiftad återigen
"Minns min röst, du son av Norden
en gång stungen av törnets tand.
Dömt var blodet, dömd var själen;
du kom till mig i vargtörnets namn."
En mörk skepnad bortom eldens sken,
stilla vakande i sin vargahamn.
Efter sin långa hemfärd,
den gamle var åter här igen
Likt tusen år i dödens kalla sömn,
vänder jag åter ur själslig död.
likt törnets sting en gång bränt.
Svett täcker en trött och sargad kropp,
tomhet fyller ett skändat sinne en själ itu.
Likt tusen år i dödens kalla sömn,
vänder jag åter ur själslig död.
Ett valv av löv ovan trädens stam,
denna plats för mig så bekant.
Likt den pelarsal i norr,
som jag lämnade en gång.
Likt tusen år i dödens kalla sömn,
vänder jag åter ur själslig död.
Ur själslig död!
Svaga bilder av drömmar,
vindlande djup, dunkla ord.
Vansinnets sömn,
som förgiftad återigen
"Minns min röst, du son av Norden
en gång stungen av törnets tand.
Dömt var blodet, dömd var själen;
du kom till mig i vargtörnets namn."
En mörk skepnad bortom eldens sken,
stilla vakande i sin vargahamn.
Efter sin långa hemfärd,
den gamle var åter här igen
Likt tusen år i dödens kalla sömn,
vänder jag åter ur själslig död.
